| 2008-02-13 |
- Jag bor 50 meter från gränsen till Gazaområdet, som nu markeras av en hög mur som förhindrar palestinska maskingevärsbeskjutningar. Muren hindrar dock inte Kassam-raketerna att “besöka” oss, konstaterar Fini Paz med bitter ironi.
Han har bakom sig 40 år som jordbrukare och bor nu i Netiv Haasara, en kooperativ by eller moshav, som grundades år 1982 i och med fredsavtalet mellan Israel och Egypten, vilket ledde till utrymning av de israeliska bosättningarna på Sinai-halvön.
- Då vi lämnade Sinai ville vi fortsätta att leva tillsammans som jordbrukare. Vi valde denna plats som då var ett “hav” av sanddyner. Gränsen till Gaza störde oss inte, tvärtom vi hoppades kunna vara en bro mellan Israel och palestinier genom att skapa en gemensam terminal för jordbruksprodukter. Vi planerade en hälsovårdsklinik vid gränsen, som skulle tjäna också gazaborna, berättar Nahum Josefi med en drömmande glimt i blicken. Tyvärr förblev detta bara en dröm, livet här liknar mera en mardröm.
Idag är Netiv Haasara en blomstrande moshav med vackra hus och ett högteknologiskt jordbruk, som producerar sädeskorn och blommor för export. 250 människor lever i denna by, som under de sju senaste åren har haft känning av sina palestinska grannar via exploderande raketer och artilleriprojektiler.
Byordförande Rivka Sad säger att de försöker leva så normalt som möjligt, men det är inte lätt under ett ständigt hot av en neddykande raket eller projektil. Över 500 av dem har landat i moshaven. Ibland träffar de byggnader och växthus och vid en fullträff ifjol blev en kvinna dödad. För raketerna har de en 13 sekunders alarmvarning, som med nöd och näppe räcker för att hinna till skyddsrum, spriddda i byn. Projektilerna dyker ner helt utan förhandsvarning. Rivka förklarar att den fortgående spänningen de lever i tär på de själsliga krafterna och detta är särskilt svårt för barnen. De sover med föräldrarna för att känna sig tryggare och flera har börjat sängväta på nytt av spänningen och ångesten.
- Vi låter inte barnen ströva fritt omkring i byn av säkerhetsskäl, vilket frustrerar dem. Många av dem är i behov av psykologisk hjälp. Trots detta är det få familjer som har lämnat Netiv Haasara.
Glen Alon berättar att innan beskjutningarna började arbetade gazabor i deras växthus och relationerna var vänskapliga. “Vi var bjudna till deras helger och bröllop och brukade shoppa i Gaza. Vi har ännu telefonkontakt med flera av dessa fd. arbetare, av vilka många är arbetslösa idag. Några bland oss sänder tom. pengar till dem för att lindra deras nöd. De är, som vi, tragiska offer för de palestinsksa extremisternas beslut att föredra våld och förstörelse framom liv i grannsämja säger Glen.
Vågar de tro på att fred är möjlig? Moshavborna förefaller mycket pessimitiska och ser inget hopp för en snar fred.
Sderot under raketregn
Staden Sderot, 10 km från Gazagränsen, har varit mest utsatt för raketterrorn. Över 4000 raketer har träffat staden som lett till tiotals döda och hundratals sårade. Flera hundra av raketerna är samlade i ett raket-“museum” och ger en grotesk bild av stadsbornas verklighet. Stämningen är spänd och deprimerad. En del av frustrationen riktar invånarna mot Israels regering som de anser att inte gör tillräcklig för att få ett slut på denna plåga som har lett till att 1/3 av befolkningen är i behov av psykologisk och social hjälp, berättar socialbyråchefen Samuel Attias. 15% av dem har lämnat Sderot. Bland mannen på gatan finner man vreda och förtvivlade reaktioner som pendlar mellan viljan att obarmhärtigt bomba de gazaorter varifrån raketerna avfyras till resignerande reaktioner utan hopp om en slut på denna prövning.
Omkring Gazaområdet bor hela 120 tusen israeler i tiotals kibbutzer och moshaver som befinner sig inom de palestinska raketernas räckvidd.
Foton:
1357 Intervjuade invånare i moshaven Netiv Haasara
1365 Ett parkområde i Netiv Haasara
1408 Ett skyddsrum vid en busshållplats i Sderot
1416 Kassamraket “museet” i Sderot
1440 Marknadsplatsen i Sderot
Semy Kahan
Jerusalem 6 februari 2008